Lillebo har blivit Storebo

 

 

Lillebo har bytt skepnad

Om luskungen, herrskapet och historierna

 

När jag förr tittade ut från vår glasveranda för att se en flik av havet mot söder snuddade min blick Wikners tak och orienterade sig vidare ut mot vågorna och ibland en finlandsfärja i fjärran. När jag nu gör samma sak blir det tvärstopp vid ett ståtligt svart tak och en rödkindad husvägg. Den lilla vindpinade stugan som tidigare liksom växte upp ur jorden nedanför stenmalen är borta. På stadiga plintar står där nu en pampig sommarvilla med duschrum och modernt kök. Baljan på verandan har ersatts av diskmaskin inne i köket. Lillebo har inte bara vuxit på höjden och bredden själv, utan också fått sällskap av en hel klan av hus. Lekstugan, Härbret, Prylbo, Baracken och Konfucenbo på andra sidan vägen är nu riven och en ny stuga kommer snart upp ägs numera av Bertil Wikner.

Wikners husbygge på söder är bara ett av många i Svenskär. Vart man än vänder blicken växer det upp och ut - stugor, uthus och sjöbodar. Det är som om årtiondets babyboom har sin motsvarighet i husexpansionen. Och någon stans ska ju också kommande generationer rum ... hjärterum och stjärterum. Där det en gång bara behövdes en sängplats för 'gubben Söderlind' ska nu inte bara Margot rymmas, utan också sönerna Roland, Bertil och Anders och svärdöttrar och barnbarn, och strax barnbarnsbarn. Inte räckte Lillebo!

 

NÅR MATERIEN FICK LIV

 

Det finns tillfällen då man upplever starkare än annars att materien har liv. Ett är när ett hus rivs. Då vitaliseras plötsligt minnen och episoder. Människor och händelser förknippade med huset liksom återföds. När Wikners skulle bygga nytt och gamla Lillebo föll i spillror, gjorde sig historien påmind. Mellan de murkna stockarna hittades Söderlinds gamla lappade kalsonger och Augustas rosentapeter. För varje handgrepp vaknade ett minne och det hus som föll till marken blev synligt på ett nytt och överraskande sätt.

Ett porträtt kan göras på många sätt. Helfrid ger oss varje år glimtar ur husens släkthistoria. Namn och årtal väcker nyfikenhet. Vilka var de, vad gjorde de, hur såg deras liv ut. För det mesta får vi aldrig veta, personerna är begravda för gott, med sina livsberättelser och allt. Andra har lyckats klamra sig kvar i berättelserna, i mytologin, i skrönorna. Så är fallet med den historia som till synes gick upp i rök när Wikners rev Lillebo för några somrar sedan. Ur rivningsdammet tog en huskrönika form, lika spännande som vilken såpopera som helst. Särskilt som berättaren var Margot.

Trots att Margot inte är biologiskt nedstigen från svärmor, Augusta "Duttan" Wikner, har de berättargåvan gemensam. Jag är tillräckligt gammal för att minnas både mina och andras rungande skratt, efter att ha hört någon av tant Augustas skrönor. Tyvärr gör de sig inte så bara i tryck, men vi gör ett försök. En av paradhistorierna utspelar sig i skolan i Häggdånger, där Augusta var lärarinna. Margot berättar:

Skolans dass hade många fjölar (hål med lock), så det var ju social samvaro på dasset. De hade en byfåne, en utvecklingsstörd, men de kallades ju för byfåne på den tiden, som gick och tömde tunnorna och kapade topparna och sådär ... och så en vacker dag så kom det en ny lärarinna upp till Häggdånger och hon måste ju också gå på dass en dag. Och när hon sitter där i godan ro så far locket upp ur fjölen bredvid och upp sticker ett huvud och säger:

"Ja' si vi ha fått en ny'en lärarinn. Ja' jett tvungen få hälse!"

Det kan man kalla dasshumor! Det ska bli mer av Augustas historia och historier, men först ska vi presentera henne och maken Bernhard Wikner.

En rolig detalj är att Bernhards pappa var byggmästare och hade "slupen Elis", som for efter Ångermanälven. Bernhard var biografägare i Härnösand, där han tillsammans med sin bror, John, startade två biografer, Metropol och Elida. Det fanns bara de två biograferna och affärerna var lysande. Det var på 1910- och 20-talet, stumfilmens glansdagar. Farmor berättade att de till en rysk storfilm hade en balalaikaorkester från Ryssland. Då var det stora middagar med rysk kaviar och champagne och den här orkestern som spelade på natten och det var ju rena rama frosseriet."

Sen kom ljudfilmen (Margot minns teaterbåten med Al Johnson som sjöng Old man river!!). Farfar tog upp biljetter och kallades för "Tysta, barn!", för det skrek han på matineerna. När TV kom fick farfar "(skrämsel)hicka och sålde alltihopa". Men när de hade biograferna kunde de vara i Svenskär hela somrarna, eftersom det var bioupphåll.

 

Bernard Wikner       Auguste Wikner

 

FISKARPOJKARNAS LÄRARINNA

 

Augusta Wikner, född Löf, var lärarinna. Hennes mamma blev änka, innan Augusta var född. "Så de hade det knapert, eftersom de hade många barn. Men barnen klarade sig väldigt bra." Äldsta brodern var stadskassör i Härnösand och med en så en bra befattning kunde han hjälpa Augusta ekonomiskt, när hon gick på seminaret för att bli småskollärarinna. Sin första tjänst fick hon i Häggdånger. Där blev hon kvar tills hon pensionerades. Bernhard dog ett decennium före Augusta, som dog 1971.

Bröllopet mellan Augusta och Bernhard hölls i skolan i Häggdånger.

Margot tror att de sällskapade i 15 år. Så lång tid tog det för hemgiften att bli klar. Allting skulle vara perfekt, handdukarna namnade osv. Augusta var väldigt duktig på att brodera. Och hon hade tid, för hon hade hemhjälp; "det fanns ju alltid flickor då!". Hon behövde heller inte sluta jobba för att Bengt föddes.

Vissa vintrar bodde Augusta i Häggdånger liksom folkskolläraren, som också hade lägenhet uppe i skolan. Hon åkte då med bussen - med Pelle - morgon och kväll, men så passade inte tiderna, så hon bodde i skolan och åkte bara hem på helgerna. När han ändrade senare tiderna igen "då blev farmor så fördömda", så hon tog körkort vid 55 års ålder och körde därefter bil, "för hon skulle minsann inte krusa Pelle!"

 

En gång per höst fick en utvald skara bam ur olika klasser plocka lingon åt 'fröken Wikner', som därmed fyllde källarförråden med sitt årsbehov. För arbetsinsatsen fick bamen ett glas saft och en bulle - och just det här året ett fotografi. Ramen är i bakre raden från vänster: okänd, Lennart Eriksson, Rut Lövgren, Paul Bylund, Sture Hägglund, Anna Skoglund - det är Anna, numera Fransson, som identifierat sina kamrater. Sittande från vänster är Marianne Eriksson, Bengt Wikner, Hildur Sterren, Rune Edholm, S.Eriksson, Rune Jonsson.

Många svenskärsbor har haft Augusta i skolan. Hon hade alla fiskarpojkarna i skolan och Margot berättar att hon aldrig slutade att se dem som skolpojkar. Men det var inte eleverna som drog henne till Svenskär, utan Altinarna, som redan hade stuga i Svenskär (nuv. Nordbergs). En syster var gift med Ragnar och Affe Altins pappa, så de var hennes syskonbarn. Augusta och Bernhard hälsade på Altins i Svenskär och tyckte det var så fint så de blev intresserade av att själva komma över en stuga. De köpte av gubben Söderlind, som troligen var kusin med Bernhard.

 

LUSKUNG OCH SYNSK

 

Söderlind var en märklig man, han var Svenskärs stora 'luskung'. Han hade ett ordspråk, som löd: "Man ska vara bra fattig om int' man kan fö' en lus". På den tiden var tvättstugan nedanför Franssons och där kokade tanterna vitkläder i lut. Först när de hade tvättat all luttvätt, då tog de Söderlinds kläder - med lössen. Om Söderlind berättas också att han var synsk och snål. "Och han hade väl inte så mycket att hushålla av, heller. Han hade en stekpanna och kaff epetter och han åt på sopskyffeln. Det var hans bohag. Och pottan, den tömde han utanför knuten så där växte det ju

brännässlor, manshöga."

Det gick många historier om hans synskhet. En dag, när han skulle

till stan och kom till byn, så kom det en hästskjuts och Söderlind frågade förstås, om han fick åka med till stan. "Nä, sa bonden, för han ville inte ha några löss". Söderlind ilsknade till och sa:

-Då ska jag vara före dig i stan.

Sagt och gjort. Bonden for och Söderlind gick. Men när hästen kom till Gådeåbron stannade den. Och den gick inte att rubba, inte förrän Söderlind hade passerat honom.

En annan gång skulle Söderlind gå till Glon och hemma i Glon satt de

och åt och så började hundarna bli oroliga och skällde och så säger de då att "Nu kommer Söderlind" och så gick de ut och tittade. Inte kom det någon Söderlind. Men hundarna gav sig inte, så de fick gå och söka. De förstod ju att det var någonting. Och när de kom hit bort vid Mala, då hade Söderlind fastnat och brutit något ben eller stukat en fot, och där låg han i en skreva. Det fanns ju ingen chans att hundarna skulle ha hört ... Ivar Edin berättade mycket om Söderlind. Och han kunde bestyrka att så

här var han.

När Söderlind blev sjuk, flyttade han till Hägglunds i Glon. "Han hade

ju ingen familj. Han hade nog med lössen".

 

TÄTAT MED KALSONGER

 

"Det första Bernhard och Augusta fick göra, när de köpt huset, var att riva bort tapeter för att få bort lössen, "för det var ju indränkt med löss". Sen byggde de till köket, för det fanns ju inget kök och där han hade utgången fanns en liten farstu, som de rev. Margot berättar om upptäckter och fynd de gjorde när det gamla huset revs för att ge plats åt det nya. Att riva hus är ibland som att bläddra i en historiebok:

 

"När vi rev huset märkte vi, vad de hade haft det eländigt. Det var bräder av alla de möjliga sorter och sackar inpulade mitt upp i alltihopa. Det fanns ju inte gullfiber utan det var att ta vad man hade. De hade tätat med gamla bomullsnät och kalsonger som var utnötta, för det var lagat och stoppat till fördömelse. Och vi hittade gamla underkläder här under listen."

 

"Och Söderlind hade nog inga tapeter utan han hade tidningar. Så första lagret var tidningar. Farmor och farfar hade tapeter och det var tapetserat två gånger. Bägge gångerna var det med rosor i kammaren så det var väldigt romantiskt. Och så de gröna panelerna, som visst hade målats av en målare från Häggdånger. Det var så himla fint, ådrat och allting".

Att bygga stuga i Svenskär i början av seklet, var ingen enkel match.

 

Allt byggnadsmaterial som inte fanns på platsen måste forslas båtvägen. "Inte en bräda kunde de få, utan det var att. släpa och dra och ta reda på. Allting fick de dra en sak i taget. Och farfar hade då såna här pralinautomater, så Bengts lekstuga, den var byggd av chokladpralinlådor från biografen. De gick i skogen letade jord under fällda träd och fick ihop så de kunde fylla upp och göra syrenbersån bland annat. När de kom var det bara stora stenar runt stugan och så stortallen. Det fanns ingen annan grönska, ingenting. Farmor, hon var så rädd om gödselkokoma efter koma, så hon gick med spade och hink och letade reda på dom för  att få gödsel."                                                                           

 

SYRENBERSÅ OCH FLAGGSPEL 

 

Det var inte så vanligt att man hade sommarstugor på den tiden. Familjen Wikner tillhörde de första sommargästerna. Inte bara i Svenskär, det var ovanligt i resten av Sverige också. Vid sekelskiftet började städernas borgerskap söka sig ut till den friska luften på landet. Turism var ett nytt begrepp. Hygienismen med renande bad och motionsgymnastik var trender i tiden. Nykterhet stod på dagordningen och kaffe och osunda matvanor fördömdes. Orsaken var inte främst snobberi utan jakten på tbc och andra sjukdomar. Husmorssemestrar och barnkolonier var nya företeelser - och sommarhus, men de var bara för dem, som hade råd.

Det var därför "litet herrskap" över både Wikners och Altins, har Anna Fransson berättat. De hade pigor som man sa på den tiden - bara det! Alla de andra fiskade. Herrskapet kom bara på sommaren "och de hade ingen oro att de skulle behöva fiska för brödfödan utan de hade ju sitt på det torra. De hade gäster och det var fester och syrenberså, ej att förglömma, och svarta vinbär, så det var så helt annorlunda mot vad fiskarna hade det på den tiden. Och 'Lillebo' ovanför dörren och flaggspelet och så hade de släktingar som kom från Stockholm. Det var ju alldeles märkvärdigt när folk kom från Stockholm."

Augusta och Bernhard Wikner bodde i Svenskär hela sommaren. Så fort skolan var slut så for de ut. "Det var verkligen deras allt. Allt, allt, allt." När de blev pensionerade var de kvar väldigt länge, från tidigt på våren till sent på hösten.

 

 

Fiskaren Petter Söderlind, som ägde huset, sålde bara på villkor att han fick bo kvar så länge han levde. Stugan bestod då bara av kammam och hade utgången, där WikneIN tidigare hade vedboden. På köpekontraktet, som finns kvar står det då att han försäljer huset till Bernhard Wikner för 500 kr att delas upp på två betalningar a 250 kronor. Med darrig hand signetsdc E P Söderlind kontraktet den 8september1919. ''Hela köpekontraktet, hela affär'n är skriven på en A4!"

 

ÄVENTYRLIGA BÅTFÄRDER

 

De hade ingen båt utan åkte med fiskarna. Margot minns första gången hon skulle till Svenskär:

"Det var dramatik! Farmor tålde inte sjön. Moster Hilda, hon som var

gift med stadskassören då, och så farmar, Bengt och jag skulle fara. Vi satt vid kajen nedanför polisstationen med en klädkorg med grejer och jag hade ju aldrig varit här, det var ju väldigt spännande. Vi skulle fara fem. Klockan blev fem, hon blev sex, hon blev sju, hon blev halvåtta. Inte kom det någon fiskare. Till slut kom de och lagom på trycket, Ragnar och Tage, tror jag ... de drack brännvin ur skopa på vägen ut ... himla pittoreskt! Och farmor skällde och gormade. Farfar skulle sätta på potatisen klockan fem och det talades ju om. Blåst upp litegrand hade det

gjort också.

I alla fall så när vi kom till däggstenarna, kala stenar rakt ut i havet,

då fick de slut på bensin. Båten hade sån där kulmotor. Och Ragnar, han fick tag på en dunk fotogen - och häller direkt i båttanken, så det började brinna. Lågorna flammade och farmor, hon skulle stiga av på däggstenarna och skrek och bad till Gud samtidigt och skällde på fiskarna. Allt i en salig blandning. Så var det att åka med fiskarna. Man kunde aldrig lita på tid, aldrig lita på att det verkligen gick som det skulle. Vi kanske skulle åka hem till Stockholm. På morgonen kunde det vara full, rykande storm. Då gick det ju inga båtar.

De var ju himla snälla med farmor och farfar, alla fiskarna här.

De hade en väldig respekt för henne. Och fråga vem som helst på skäret så minns de ju bara så hemskt gott om farfar. Rune och Ragnar och de andra, tänk vad de tyckte om farfar. Allt man skulle ha från stan fick fiskarna ta med ut med båt. Det blev mycket ärenden. Rune och Ragnar har berättat att de fick en krona var och när de hade gjort något riktigt bra, så fick de ett glas konjak. Men du vet ett sånt där konjaksglas för dom! Det var ju ingenting .... ändå tyckte de det var väldigt fint att få den där konjaken, fast det var så litet."

Borgerskapet, så ock Wikners, skilde sig från fiskarbefolkningen i

ännu ett avseende. Ingen av fiskarna kunde simma, men Augusta och Bernhard älskade att bada. "Farfar simmade över sundet och han var som en säl, men när farmor badade hade hon en svart heltäckande baddräkt som gick upp till hakan och ganska långt ner över knäna. Och så gick hon ut så att vattnet nådde strax nedanför knäna och så doppade hon sig tre gånger, hon neg ner i vattnet och sen hade hon badat."

"Hon kunde trollbinda en hel församling, farmor, när hon var på det humöret. Och sjunga kunde hon. Hon hade varit orgel hela sitt liv. Det fanns ingen orgel från begynnelsen så hon hade fått både sjunga och vara orgel  De hade ju morgonandakt på den tiden och då skulle det ju sjungas 'Din klara sol går åter upp'. Och så skulle hon gärna vara litet värst,

skulle vara liksom.

 

GÖMDE BIBELN I TÄCKET

Det här är också typiskt farmor: hon köpte Nathan Söderbloms bibel -

en sån där mammut grej - av någon som gick omkring och sålde. Hon köpte den på avbetalning. Men hon tordes inte visa farfar den, för han var ju mera småsnål och de hade ju en bibel redan. Så hon vågade inte ta hem den, utan hade den häruppe i Häggdånger över vintern.

Men när hon skulle åka hem till jul, ville hon inte lämna den, för skollärar' Eriksson, som bodde bredvid, han hade så många barn och de skulle vattna åt henne, så hon vågade inte lämna den där bibeln. Så hon svepte in den i Bengts täcke, och så körde hon den på sparken till stan. Så småningom kröp det fram att hon hade köpt den och då vart det ju cirkus. För hon hade trots allt väldig respekt för farfar. Han blev inte arg ofta, för han var oerhört timid och godmodig, men när han blev arg då

var det hett."

 

FEST OCH JÄDRAR ANAMMA!

 

När Augusta hade fest, då tog hon på sig sitt festansikte och då var hon verkligen värdinna och kunde liksom underhålla alla. Hon var väldigt slagfärdig. Det var hon som var stjärnan i familjen. Och det spelade inte någon roll vem det var, hon kunde underhålla i alla kretsar. Hon respekterade sin publik och det var aldrig så att det skulle dukas mindre dåligt om det var si eller så. Hon var väldigt social och på sommarn kunde hon bjuda hela hamna, antingen på middag eller kafferep och då var det uppdukat i syrenbersån - akta er ... !

Jag tror det var 60 farfar fyllde, då skulle det vara stort kalas och då skulle Löfarna komma ut och då skulle - gud vet vilka det var- komma ochhela hamna - ja allihopa skulle komma. Det hade regnat hela natten och på morgonen regnade det fortfarande, det bara öste ner och så skulle vi hämta ägg eller någonting i källaren; då flöt alltihop. Äggen, kycklingarna. Kyckling och lax skulle det vara, för det var fint på den tiden. Och vinflaskor, alla etiketter flöt!

Och att uppleva den historien det var något fruktansvärt, för farmor hon skrek så att hon hade någon röst kvar dagen efter det förstår jag bara inte, slog sig på 'knäna och skrek och bad till Gud och ja, du store värld. Så nog förstår jag att hon ville ha kylskåp! Det klarnade i alla fall upp på dagen och de där vinflaskorna fick man ju dra ur alla korkar och lukta och smaka och kycklingarna var inte värre än att man torkade av och stekte och låtsades som det regna - och det hade det ju gjort!

När farmor skulle ha fest, då var det fest, men så till vardags då var det havregrynsgröt och saltströmming, varenda frukost. Det var ingen variation men när det var fest, då var det jädrar anamma.

 

NUBBEVISOR OCH PSALMSÅNG

 

Hon var läcker. Hon var social och hon tyckte om att ta en nubbe, men tog hon två nubbar då var hon på snusen och då tyckte hon att alla andra det också. Då var det ingen som skulle ha. Hon tyckte om att sjunga nubbevisor, men på söndagarna då var det psalmsång. Det var ju gudstjänst varenda söndag i radion och då satt hon med psalmboken och sjöng och då fick frukosten vänta, för då var det söndag och då var det gudstjänst. Så religiös var hon, men hon var som pastor Jansson, hon var modem. Och det var ju också litet underligt, för på den tiden var man religiös eller också var man världslig, men hon var en salig blandning.

"Farmor svor och sjöng psalmer med samma glada humör. Svor gjorde hon inte ofta, men hon kunde dra till och hon hade ett vansinnigt humör och hon skulle till varje pris ha sin vilja igenom. Hon var väldigt snäll farmor, men hon var - jag höll på säga - despotisk. När hon inte fick som hon ville, då fick hon fel på hjärtat och då skulle hon ha hjärtdroppar. De var goda vänner med dr Linder, som höll henne med hjärtmedicin och nervlugnande. Var det något dramatiskt som hade hänt då skulle hon ha hjärtdroppar, tio stycken och jag som var darrhänt skulle ge henne ibland och det var ju så här det... Men ta några du också, sa hon då.

Men hon hade inget fel på hjärtat konstaterade de ju sen, men det levde hon med hela sitt liv. Och ofta när hon fick det här då fick hon sin vilja fram. Det är ju ett väldigt bekvämt sätt, naturligtvis. Och hon var väldigt dramatisk i sitt utspel och visade verkligen känslor på alla håll, både glädje och sorg och ilska, allt. Hon levde verkligen ut.

 

INGEN BAKÅTSTRÄVARE

 

När Augusta blev änka kom Elin Brundin och hjälpte henne. Brundins hade affär uppe i byn och tant Elin och farmor hade umgåtts i alla år och tant Elin var ofta nere och bodde hos farmor när hon var ensam. Men trots att de varit bekanta så herrans många år, sa hon aldrig "du Augusta", utan det var "fru Wikner" och farmor sa "Elin". Kan Elin göra det? Ja fru Wikner.

På slutet såg hon ju nästan inget heller, men hon klarade sig bra och hon var väldigt framåt. Det tyckte farmor var så makalöst att det blev. Hon tyckte att det skulle bli så roligt att en elektrisk spis och kylskåp

 

 

 

MER TJÄRA ÄN EKA

 

Augusta och Bernhard fiskade till husbehov. De hade en djonk med segel, "precis som i Kina och en båt som gick mer på tjära än på eka. Och den var tungrodd och hemsk. Hela hamna var med och drog när den där båten skulle upp. Det var en stor sak och jag kan faktiskt inte komma ihåg hur de förankrade den till vardags, det minns jag inte. Farmor var ju så rädd sjön, det skulle vara spegelblankt och farfar var inte så himla tuff han heller.

Jag minns en gång när Per Ola Westerlund var här, då hade de lagt på utsidan skäret och rakt ut. När farfar hade lagt nät, då kunde han inte sova på hela natten, då gick han bara och tittade efter om det skulle blåsa upp. Då kom han och skulle ha hjälp, men Bengt var inte på humör för det så farfar frågade om inte jag kunde fara då. Dum som man är, steg upp jag och rodde och vi fick upp näten men jag har aldrig varit rädd. Jag hade rott så jag blödde inne i händerna. Jag trodde hela tiden att vi skulle upp på klipporna, en sån där stor tung båt det är inte lätt. Men vi fick upp nät och fisk och kom hem och farfar var vit i ansiktet och så tog han fram de där små konjaksglasen och så slog han upp och sa "Skål

Margot nu har vi sett döden i vitögat".

Det är såna där pärlor man kommer ihåg.

 

SMULTRONEN TILL BENGT!   

 

"Hon hade velat ha många barn men Bengt föddes ju inte förrän farmor var 41 år, så att han vart ju så där fruktansvärt omhuldad och bortskämd, det kan man väl säga. Det var ju bara Bengt och så var det även längre upp i åren. Den där historiska gången då jag skulle hit första gången, då hade farmor köpt jordgubbar i stan, men så hade hon också plockat smultron och lagt runt omkring. När de så säger 'varsågod' till mig tar jag naturligtvis både jordgubbar och smultron, men när jag tog smultronen då sa hon: 'Smultronen är för Bengt!'

Från början skar det sig ganska mycket mellan Augusta och Margot:

"Jag var inte fin nog och Bengt var enda barnet och han skulle ha ... smultronen. Men sedan hade vi ett jättegott förhållande. Och farfar och jag, det var jättebra från början. Och sen farmor hade ju sina principer. Det var inte lätt att veta. Jag kom ju inte från något religiöst hem och liksom dra gränsen och sen, när man skojade.

- Jag undrar vad de här två unga ska bo, sa hon till mamma en gång.

- Det blir väl någon åttarumsvåning på Östermalm, sa jag och skulle

skoja.

Och hon blev så arg så hon blev fullkomligt hysterisk! Det var ju rent skoj. Jag visste väl vilka ekonomiska förutsättningar vi hade. Bengt var färdig ingenjör utan jobb och jag var ju inte ens färdig med min examen.

Så det var ju en sån utopi, så just därför kunde man ju skoja om det. Men

det klarade hon inte. Hon var visserligen skojfrisk själv, men det var mer

en burlesk humor.

 och allt det där och få tända lyset innan hon dog. Och det fick hon ju uppleva. När det skulle bli elektricitet här, då var hon bland de första som skrev på. Så hon var ingen bakåtsträvare utan allting som var positivt och ledde framåt, det nappade hon på. Och det har jag beundrat farmor för många gånger, för det är ju vanligt att gamla vill att det ska vara som förr.

 

:.·Mert hon hade ju i hela sitt liv upplevt det här; bära vatteri ·och fotogenlampor och sotning och vedspis som rök in och den här golvkällaren, som det var både ormar och andra ohyror i. Jag minns jag skulle stoppa ned handen och ta upp öl till maten och känner nånting konstigt. Vad är det för någonting? Då är det en orm som har ömsat skinn på ölflaskan, så där stod jag med ett ormskinn i handen."

Sade och slutade Margot sin berättelse om huset som också ömsat skinn.

Margot Wikner berättade, Karin Nordberg skrev

 

 

Bernhard Wikner hade en vi­sion här i livet. Det var att bygga en punschveranda uppe i stortallen. Där skulle han sitta med sina goda vänner. När de väl hade kommit dit och den isade punschen var med och allting var installerat, då skulle de dra upp repstegen så inga tanter skulle komma dit.