Vi som bott i Svenskär före väge                

Vägen



Vi som bott i Svenskär före vägens tillblivelse kommer ihåg hur det var att ta sig till Svenskär när det inte fanns någon väg, och det är faktiskt inte så länge sedan som man kan tro - nu när till och med en glassbil kommer ner till Svenskär under högsommaren. Per-Anders Skoglund, ordförande i vägföreningen, var vid senaste årsmötet missnöjd med det ringa intresse som finns för föreningen. Det är endast ett fåtal som kommer på mötena. Han sa (ungefär så här), att om det inte finns något intresse från medlemmarna, så avtar styrelsens intresse, och om ingen vill ställa upp i styrelsen och jobba aktivt för vägen så kommer den att förslummas. Vägen måste hållas i skick annars uteblir pengarna från "enskilda vägar". Ja, visst har han så rätt. Även vi som var med "på den gamla goda tiden" tar det för givet att någon annan ska se till att det finns en bra väg. En av dem som aldrig uteblir från sammanträdena är Anna Fransson och det är inte att undra på när man tänker på allt arbete familjen Fransson med Tore i spetsen lagt ned på vägen - då på den tiden, då det var folktomt i Svenskär när vägföreningen hade sammanträde uppe i Häggdånger.

Vi kan nu köra nästan ända fram till stugknuten sommar som vinter och behöver inte bära på ryggsäckar och dra på pulkor efter att ha klivit av bussen/eller ställt bilen uppe vid Barsviksvägen. Det tog cirka en timme att på stigen ta sig från Svenskär upp till Barsviksvägen.

När vi gick ned till Svenskär så var packningen tung, ibland kändes den alltför tung och vi var tvungna att stanna och vila. Stigen gick över Ivar Edins gårds­plan och ibland kom man i samspråk med honom. Det var skönt att komma fram till Svenskär och ta av ryggsäcken och "flyga iväg" i ren lättnad. Hem var det av naturliga skäl en lättare vandring. De flesta gick samma tid från Svenskär eftersom alla skulle passa bussen. Ingen, vad jag minns, hade bil. Det var många trevliga samtal som utspann sig mellan svenskärsgrannarna när vi traskade

genom skogen på sommarsöndagseftermiddagama.

 

Stigen

 

Från Barsviksvägen var det körbar väg in till Ivar Edins gård. Vi gick alltså över hans gårdsplan ned förbi ladan och där började stigen genom skogen. Den delen av stigen är borta i dag. Den kom fram ungefär i böjen före vägen upp till krossen och följde sedan i stort sträckningen av de gamla telefonstolparna.

Vägen från Ivars förbi ladan fortsatte sedan ned till Glon - den vägen var körbar, om än knappt.

Min bror Åke berättar, att när Gunilla Hägglund (nu Hemström) var nyfödd så var han med när Rune och Bertha Hägglund hämtade Aina, Lennart, Rolf och Gunilla i Glon för vidare transport med båt till Svenskär.

Stigen var lätt att gå men naturligtvis fanns det hala rötter om det hade regnat. Besvärligt blev det först sista biten från nuvarande parkeringen och ned mot "norr". Här var det alltid blött och man fick hoppa mellan kullriga stenar.

 

Betydelsen av att ha en väg

 

Betydelsen av att ha en väg - en framkomstmöjlighet om havet var för vredgat och båten för liten - har belysts i vår Allehamna vid olika tillfällen.

 

Att komma till stan med fisken

A.O. Björk säger till Lubbe Nordström

 

" ... Ne, si jag ska säje Nordström det, att va vi behöv här i Svenskär, så äre väg, bilväg.

11 ••• För först, så ska vi ha väg, det är det viktigaste. För blir det bara väg, så tör nog fiskare komma hit och slå sig ned."

 

Om någon blir sjuk ...

I Nordströms artikel som jag citerat på förra sidan berättar farbror Björk om hur det var att leva utan väg när man bara hade båten att lita till. Han berättar om en man som hade fått blodförgiftning.

" ... Men så fick'en över 40° feber, och det hade växt upp nordostlig storm. Och som tur var, så fanns ett fruntimmer i hamna, hon är gift här. som hade varit sjuksköterska, och hon sa: han ha över 40° feber. ni måste ha in en på lasarette. Ja, men, herregud, sa vi, hur ska vi få väg'en? Ja. vi steg i

motorn, två man, och Nordström vet, det va 'n värsta resa jag haft i hela mitt liv, jag trodde aldrig, det skulle gå, men vi fick in karln till lasarettet.

annars skulle 'n ha dödd."

I en artikel om vägen i Västernorrlands Allehanda (31/7 1954) berättar

Karl Gustav Forsgren om då han med blödande magsår och svårt medtagen måste bäras till Dalund och den väntande ambulansen. (Det sägs att han bars på

ett sofflock.)

 

Den tändande gnistan

Karl Gustavs akuta insjuknande var den tändande gnistan för de fritidsboende hamnborna - för vem skulle drabbas nästa gång. Yrkesfiskarna med sitt dagliga slit och sitt beroende av vädergudarna, deras intresse har vi fått dokumenterat

ovan.

Nu gällde det att börja röja för väg från Svenskär till Dalund, där farbar väg tog vid inne på Ivar Edins domäner, en sträcka på 2,6 km.

Det överkomliga mål som sattes upp var att stigen från Svenskär till Dalund skulle breddas så att den blev farbar för cykel, en kärrväg.

Alla var inte överens, det var strid om vägen, en del Svenskärsbor var rädda att fiskeläget skulle mista sin särprägel. - När kärrvägen var klar tog det sig uttryck i att en del hamnbor vek av från kärrvägen, där den på korta bitar var nybruten, och tog den gamla stigen som färdväg i stället, men allt eftersom den gamla stigen växte igen så kom "de vägrande" upp på den nya vägen, de också.

Man jobbade med spett och spadar

... och det röjdes småskog med yxa och stora stenar baxades bort. Sommargästerna använde semestern och hela familjen jobbade med vägen - män, kvinnor och barn.

Här har vi hela "vägbrytarfamiljen" F'ransson samlad. Fr, v. ser vi fru. Anna, sönerna .Åke, Gunnar Bengt. Längst ute på ltögra flygeln ler husfadern Tore medan fröken Irma Pettersson medbu

dottern Britt Fransson intagit centern.

 

Tore Fransson var outtröttlig, varje ledig stund höll han på på vägen.

I en tidningsartikel (VA 31/7 1954) finner reportern "Ragnar Andersson och Erik Wallin, Bengt Wikner och Rune Hägglund. Och Tore Fransson naturligtvis. Med barn och "Blommor" inte att förglömma" när de pustar ut vid vilarstenen. "Alla har varit ett sällsynt väl sammansvetsat gäng". 1

 

'Personer: Ragnar Andersson var under några år mycket ofta gäst hos Judith Nygård och Karl Gustav Forsgren. Erik Wallin ägde huset där Anna Dahlin bor i dag. Erik bor nu i kyrkbyn.

(Spritköket var med - och till min fasa fick jag "alltid" koka kaffe och jag var så rädd att skogen skulle fatta eld om köket välte.)

När man sedan gick den sedvanliga kvällspromenaden så var det en naturlig sak att man röjde undan smärre stenar och dylikt som låg på vägen.

För Svenskärsboma var det alltså muskelkraft och handredskap som gällde.

 

Ifrån Dalund gick maskinerna med Viktor Hägglund i spetsen

 

I Nya Norrland 29/9 1954, finns en artikel från "en av kustbandets utbyar" det vill säga Svenskär. Här finns en bild av Åke Backlund ifrån Kramfors som skötte caterpillam och en bild av Viktor Hägglund "som arbetat mest för att få vägen till Svenskar till stånd." Tyvärr är båda bilderna för svarta för att kunna omkopieras.2

I NN står det: "Befolkningen har nu den sista tiden avverkat och berett vägen något sånär för den maskin, som nu satt igång sitt storverk. Från början är det den besvärligaste biten att bryta, men när man kommit över de första 200  300 meterna blir det lättare, och det innebär att man kan ha vägen klar inom en vecka efter det man satt igång.

Ekonomiskt blir det kännbart för intressenterna men de närmast berörda som har fastigheterna avstängda - får igen en del av kostnaderna av några skogsägande jordbrukare. som har skog i närheten. Dessutom kommer man att 0a med tiggarhåven hos alla dem som har sina sommarstugor i trakten."

 

långt tidigare hade man försökt att en väg

I  Nordströms reportage med farbror Björk står det:

 

V ska få en sommarväg upp till allmänna landsvägen. Men plogad vintervägnej si de, ska vi  inte få. inte. ''

"Vägfrågan har tidigare varit pa tapeten men i sista momangen har det alltid bitvit negativa resultat trots au goda viljor inte saknats.

__ vägstyrelsen i Såbrå tings/ags väghållningsdistrikt, säger i protokoll den 12

s 19 3 2 att för de fiskare och sommargäster som under somrarna äro bosatta vid fiskehamnen ifågra är en utfartsväg visserligen önskvärd och behövlig, men nagot allmännare behov därav förefinnes icke .... "

 

Man åkte med Pelle

 

När det var för dåligt väder för att ta båten så tog man bussen till stan, men lika ofta sa man, "jag åker med Pelle".

 

En tidtabell fanns naturligtvis, men Pelle var inte så noga med tiderna. Han var mer noga med det sociala livet. I Häggdånger cirkulerade många historier om Pelle.

Det här kan jag berätta hände Eric och mig när vi på söndagskvällen skidat genom skogen i mörkret för att ta oss till stan. Vi var uppe vid vägen i god tid och ställde oss att vänta. Ingen buss kom. Tvivlet kom. Gick klockan rätt? Hade han redan åkt? - Vi började frysa och för att hålla värmen så gick vi mot kyrkan. Där stod vi ytterligare en kvart och

så kom Pelle från stan i en iskall buss och han hade bara ett litet tittthål i framrutan som han skrapat fram för att kunna se att köra. Vi

fick stiga in och så bar färden av först mot Barsviken, där han vände mot återfärd till stan. Det var kallt, men vi kom ju hem.